Måste skriva av mig, var länge sen jag verkligen skrev något vettigt. Blir oftast bilder från iphonen nu o då orkar man inte sitta där med de små tangenterna o skriva...

Haft en underbar helg med min kärlek, ärlskar han verkligen så mycket. Han fråga igår, vad är de du älskar mest med mig. Tänkte några sekunder finns så mycket. Men svarade: för att vi är så lika:) Jag har alltid qvart en speciell tjej som tänker mycket på andra. Denna kille tänker på alla, är så snäll o omtänksam o speciell. Finns ingen som du my love:)

Men visst blir de aldrig att man nöjer sig i livet?

Varför kunde jag inte vara glad idag, och tacsam  för att jag fått en hel helg med philip. Var typ i februari vi hade en helg från fre-sön tillsammans. Jag brukar tänka mycket, de går runt mycket i mitt huvud & när jag tänkt klart slutar de nästan alltid med att jag är så tacksam för allt!

Varför kan man inte utnjyttna de i rätt tillfälle?

Idag skulle de vart perfekt!

Mår verkligen skit just nu, har väl gjort de ett tag. Men när jag är måed philip gör han så att jag glömmer allt ..

Och bara ser blommor blomma & hjärtan falla från himlen.

De som jag mest mår dåligt över är att jag inte kan springa!

För 3 år sedan, tror jag de var började jag med damerna. Skulle springa i fjälla, kände inga utom 2 st som också var nervösa. Försäsong skulle börja och vi 3 skulle börja i DAMLAGET, de är stort vett ni;) 16 bast!

Iallafall var ju så nervös över att springa med dom, de var ju så vältränade o bra! Piiiiiiiiinsamt att komma sist!

Första gången jag var så nervös att jag nästan spydde, slutade med att jag kom 3:a. Var ju verkligen ingen tävling men för mig var de , de.

Efter varje träning i fjälla sprang jag med samma tankar varje gång och de var för en släkting som var ute och gick varje dag. Helt plötsligt fick han cancer och kunde knappt gu ur soffan själv. Hur jävla tråkigt de var att springa gjorde jag de varje gång o målet varje gång att aldrig gå, kunde springa saktare men aldrig stanna. Jag hatade/hatar att springa verkligen, men tänkte hela tiden på denna man som som skulle gjort vad som helst för att kunna gå/springa ...Därför ska jag använda mina ben & springa för honom! Sprang även för min bästa lärare och bästa vän som också blev väldigt sjuka och sedan gick bort. Sprang för dom, för visste att de skulle gjort vad som helst för att kunna springa. Puscha mig själv hela tiden, sprang fortare än vad jag egentligen orkade. Så en träning i fjälla var jag efter den "bästa" tjejen. Och hon har löparkroppen o är vältränad men vägrer typ inget. Hon kan springa 5 mil utan att se svettig ut. Ni vet vad jag menar. Hon var några meter framför mig o vi närmade oss "mål" Jag tänkte jag kan springa förbi henne de kan jag! Jag sprang som aldrig förr och jag klarade de, fast jag sprungit förbi henne sprang jag lika fort om inte fortare in t mål. Satte mig i skogen o kissa & tänkte jag slog henne ( var ju ingen tävling , men tävlingen vblev hjälpmedlet att jag blev bättre o bättre) Jag log inombords, var så jävla stolt!

För två år sedan sprang jag vattenloppet, 5km på 24 min kom 10:a. Var så fruktansvärt stolt över mig själv.

För ett år sedan på gullmarsloppet kom jag 3:a i gullmarsloppet och de kändes som jag var bäst i hela världen. Är inte ofta jag fått den känslan att jag vart stolt över mig själv.

Detta året har jag ingen kondis alls, har alltid vart bland de bästa i laget på försäsongen...Men inte detta år. Jag kommer sist & tro mig de påverkas så sjukt mycket psykiskt & fysiskt!

Genom åren har jag blivit starkare som person, så därför accepterade jag att jag kom sist. Hade bara mig själv att skylla. Vill så gärna vara lika bra som jag var de andra åren, och nu VILL jag verkligen springa o bli bättre fast jag tycker de e tråkigt;) och de är inte likt mig att vilja springa!

Men just nu tar allt stopp, kan inte springa mer än 2-3 km innan mina ben gör ont!

Stannade idag på träningen, låg sist. men jag stannade som jag aldrig gör. Kände mig så dålig, kunde inte andas för hade gråten i halsen. För jag visste att jag inte kan springa längre streckor eller ta i o springa fortare. För från knäna o neråt pulserar de o lodet går inte runt. Vaderna är som sten, och varje steg jag tar gör de ont. Varför?? nu när jag VILL springa o bli bättre, att få kunna springa ikapp den som ligger 1.a . De är inte rättvist, jag vill ju bli bättre men just nu går inte de för de jag har är väl benhinneflammation om inte värre, sist gång hade jag de dubbelt för jag träna iallafall fast jag hade ont. Och de som hjälper är vila...Så kvällen var jobbig idag på träningen fick torka av tårarna innan jag kom fram till de andra som var trötta och svettiga. Alla utom jag, ville så gärna träna upp mig till vattenloppet. Men nya löparskor är ju ingen ide att köpa , tråkigt inlägg men var tvungen att skriva av mig. Detta är fruktansvärt jobbigt för mig att inte kunna ge allt o lite till. Att aldrig vara nöjd efter träning, eftersom jag kunde gjort så mkt mer. Och att jag vart så bra, kämpat mig till bra kondis. Så nu ska jag lägga mig & hoppas tisdagen hjälper mig med en bättre dag.

Hoppas ni har de gött och ni som ska ta studenten inte har allt för mycket att göra så ni kan njuta dessa sista dagar. För era bästa dagar i livet börjar snart:)

Puss & kram!